Visst är hon vacker min tös!

Nu måste jag skriva av mig lite när det gäller att vara förälder. Jag har ju ett barn som är vuxen och en tonåring och en liten bebis på 4 månader. När man är gravid då går man o tänker mycket på hur den i magen ser ut och hur den kommer att bli som individ. Det är inte lätt att vara förälder och uppfostra rätt. Det finns ju inget facit på hur jag ska vara för att det ska vara rätt för mitt barn. Jag för ju över mina handlingar och värderingar och hoppas att de ska bli så bra o lyckliga som möjligt när de växer upp. När jag fick min förstfödda och fick se hennes blå så smälter man och det känns som man har alltid varit mamma och inget konstigt med det; då var jag bara 20 och skulle fylla 21 år. Väldigt ungt idag när de flesta är 30+ idag när de skaffar det första barnet. Alla faser som barnet går igenom är både jobbiga och härliga och oftast är det härligt med barn som ger kärlek tillbaks.

Nu har jag en 16-åring snart 17 som jag inte alls tycker det har varit jobbigt att ha hemma hos mig (förutom att hon låter smutstvätt ligga på golvet i hennes rum). Sen jag flyttade hit till Uppsala för snart 2 1/2 år sen så har hon bott hos mig i 9 månader. Innan dess bodde hon mest hos pappan för hon skulle gå klart skolan där. När exet och jag separerade för 5 år sen, så bodde jag kvar i Tobo i 3 år innan jag fick en lägenhet och flyttade hit. Då delade vi vårdnaden 50/50 så det blev varannan vecka. Vi bodde väldigt nära varandra så de kunde komma o hälsa på fast de var hos honom och tvärtom. Nu är det lite längre till pappan ungeför 6 mil, men det går fort med Upptåget; bara en halvtimmes väg att komma dit. Men hon åker väldigt sällan dit för hon har ju fullt upp med skola, träning och jobb här.

När min äldsta dotter som är 21 år nu va på besök i tisdags, så fick jag höra fina saker som gör mig så glad och det är då man tänker att något rätt har man gjort under uppväxten. Barn är ju bara till låns som det heter tills de flyger ur boet.

Men det hon sa va; att jag är så bra på att lyssna, komma med motfrågor och det allra bästa; att när jag frågar hur hon mår eller va hon ska göra så är det för att jag verkligen bryr mig och inte bara frågar för att jag själv vill prata hur jag själv mår och gör. Vi är bra att ge varandra komplimanger och det är just det jag är bra på och har alltid varit sån. Jag har alltid fått hört av Linda att jag har skämt bort henne med mycket kärlek...ge henne kramar och pussar när hon har växt upp. Och fortfarande vill hon ha mycket kärlek och när hon inte får det av sin partner så mår hon dåligt. Ibland önskar jag att jag kunde klona mig så jag kunde vara hos dig med ibland Linda och massera dina ömma leder som jag gjorde jämt förut när du bodde hemma.

Igår fick jag uppleva det negativa med att ha en tonåring. När hon kommer hem så talar hon om att hon har köpt två par skor och visar upp dem och jag tittar o frågar lite. Efter det säger hon att det har gått bra för henne i skolan; att matte och naturkunskapsläraren säger att hon är den mest ambitiösa,  mest framåt av alla; helt enkelt bäst i klassen berömmer han henne och jag blir jätteglad att höra det och stolt såklart. Hon säger att hon har fått mvg i matte och jag säger -åh va bra! och så säger hon -men det sa jag förra vecka och blir jättearg och hon sen sa hon ngt mer och jag ställer en fråga tbx och då säger hon att hon inte orkar prata klart om det. Just det där är inte första gången det händer; att hon börjar säga en sak och sen säger hon att hon inte orkar prata klart om det. Det är just det här som är så frustrerande att jag vill prata klart med henne innan hon bara bryter av mig o säger att nu orkar jag inte mer. Nu får du vara tyst jag ska plugga för jag har ett prov imorgon. Visst det är jättebra att hon vill det, men vi kan väl prata klart först som kanske tar bara ett par minuter. Det händer då och då att hon säger åt mig att vara tyst och att jag är dryg, tjatig fast jag bara vill lyssna på hur det har gått i skolan. Det är just det jag är bra på: att lyssna. Tänker inte på att hon är tonåring, för hon är så vuxen ibland och ibland bara vräker hon ur sig saker så man blir chockad. Hon sa åt mig att -hålla käften! Då blir man väldigt sårad när hon inte alls är så annars. Hon visade verkligen sin dåliga sida igår och jag förstår varför. Hon hade bara ätit fil i skolan, hon har ett prov hon ska plugga till och hinner inte med att träna. Jag blir oxå sur om jag inte får träna och sitter still hela dagarna. Kroppen är till för att röra på sig och musklerna ska användas. Nu använder man bara musklerna som håller upp händerna så man orkar skriva på tangentbordet, när man sitter framför datorn hela dagarna. Jag brukar skämta om att jag måste läsa hennes blogg, så jag får reda på vad som händer i hennes liv när hon inte är hemma. Hon orkar helt enkelt inte prata med mig jämt om allt och det kan jag förstå att du inte gör. Jag är ju mamma och du vill väl inte berätta om allt för mig. När jag tänker efter så var nog Linda likadan att hon inte berättade allt för mig när hon var tonåring. Nu är det tvärtom; nu kan vi prata om allt mellan himmel och jord. Vi är ju mer som vänner än mamma och barn sen hon flyttade hemifrån. Vi uppskattar och tar inte varandra för givet som när man bor ihop. Jag vet att du läser det här Sofia och jag hoppas att vi kan vara vänner igen för jag hatar att vara arg och ledsen på dig. Peace and love. Snart är det "alla hjärtans dag" och jag kommer väl att inte få något säkert, men du kan väl säga att du älskar mig för den jag är, för det gör du aldrig till mig längre.

Om jag ska analysera tiden sen det blev slut mellan dig och Emil, så har du blivit mindre glad och gräver ner dig i skolan, träning och jobb, för att du ska kunna glömma, tömma och gå vidare. Ibland undrar jag om du skulle bli gladare om ni blev ihop igen. Det är bara mina hypotetiska tankar som jag vet att det ALDRIG kommer att hända.

Men va som än händer och hemsk du är mot mig så kommer jag ALLTID att ÄLSKA dig av hela mitt hjärta.

Oj va långt det blev! Behövde skriva av mig...