Promenad o vandring runt  i den fina sävjaskogen. En annan av mina små egenheter. Tankarna som kommer då jag i hastigt tempo lägger kilometer efter kilometer efter mig. Och tankarna ja, de hinner med och går nästan om mig. Att promenera eller resa betyder inte flykt för mig eller att jag ser till att aktivera mig för att slippa hinna tänka. Nej, jag kommer närmare mig själv o livet då och man tänker massor då! Så härligt när man äntligen ser att det finns en sol bakom molnen men snart är det mörkt igen tyvärr.

Det är på min stilla kammare, som jag sedan kan sortera, utkristallisera och verbalisera vad dessa tankar o känslor egentligen vill säga.

Vandrar vild i i skogen för att sedan rofyllt kunna dra mig tillbaka.

Ruggigt, kallt och inte särskilt intagande ter sig vädret där jag nu befinner mig.

Vart tog vargavintern vägen? Den ulliga snön och sprakandet under skorna?

Vart tog min barndom vägen? Vilken och vart åt barkar färden?

Varför känns hjärtat tungt idag och varför, varför och åter varför....?

Livet och dess gilla gång och mormorsklockan som tickar långt bak i mitt minne.

Försöker finna en sång, greppar tag om en avlägsen melodi, som påminner om något välbekant. (men som genast hinner gömma sig långt inne i hjärnbarken)

Det ekar tomt idag (eller nåja, en och annan Astrid Lindgren-visa kan välan dyka upp om jag riktigt tvingar min melodibank att hosta upp nåt)

Men det är väl egentligen något annat jag menar.....med att försöka hitta en sång eller avlägsen melodi. Det kan även jag inse.

Men varför?

Hugaligen, som man säger i Norr...